Innan filmen visas, ungefär samtidigt som man blir ombed att stänga av mobilen, inte filma osv borde det komma upp en varningsskylt: Detta är en Scientologifilm, normala människor varnas. Det är nämligen lätt att tro att detta är en vanlig film men så är inte fallet. Knowing börjar dock bra. Nicholas Cage får tag på ett papper som skrevs för 50 år sedan av en dyster flicka som ser ut att vara tagen från en japansk skräck film eller tv-spel som FEAR. Pappret har legat i en förseglad behållare och består av en mängd siffror. Cage kommer efter en liten stund på att siffrorna visar på datum då tragedier inträffat och visar även hur många som dog i dem, saken är bara den att de skrevs innan tragedierna inträffade, och det finns tre datum kvar. Detta kan låta bra men det är det inte.
Fortsätt läsa ‘Recension av "Knowing"’
Innan pirater delade ut musik på nätet för nedladdning fanns piratradio. Det var nämligen så att rockmusik endast fick spelas i 45 minuter åt gången i brittisk radio. För att komma runt det sände en del stationer, utan att ha licens, ifrån båtar utanför kusten. Den här filmen handlar om en fiktiv sådan radiostation under 1966. Utan att skämmas kan jag säga att den här filmen verkligen rockar. Det var länge sedan en komedi var så genuint rolig. Plus att musiken verkligen är bra.
Fortsätt läsa ‘Recension av "The Boat that Rocked"’
Det finns olika genres, och om en film håller sig strikt till konventionerna för dess genre så blir åskådarna sällan överraskade. Man vet precis vad som ska ske och hur filmen kommer vara. Indie är en sådan genre. Det handlar om ganska normala människor, som hamnar i lite udda situationer. Det kan vara roligt, men inte så ofta att man skrattar högt, utan mera små ler, som verkliga livet. Sunshine Cleaning följer mallen ganska bra. Det gör att resultatet blir bra, stabilt, men inget extra. Filmen har vanliga människor, de har några som är lite udda och vi har en situation som inte är så vanlig men inte något utöver det normala.
Fortsätt läsa ‘Recension av "Sunshine Cleaning"’
Det finns en del som förespråkar att under kristider, som det ska vara nu, så ska man se till att bredda sin kompetens, inte satsa på att specialisera sig. Det är något som Robert B. Weide tagit till sig i sin film How to Lose Firends & Alienate People (Hopplös och hatad av alla). Filmen bygger på Toby Youngs självbiografi om hur han lyckas bli hatad av folk under den tid han jobbade på Vanity Fair. Samtidigt så har man vävt in en romantisk komedi i filmen. Experterna har fel, man ska hålla sig till ett ämne, för resultat är alldeles för sprettigt.
Fortsätt läsa ‘Recension av "How to Lose Friends & Alienate People"’
Man kan säga vad man vill om Jean-Claude Van Damme men i hans senaste film, JCVD (I huvudet på Van Damme), får man se en otrolig insats. Här spelar ”The muscles from Brussel” sig själv, som en sargad och trasig man. Han är i en vårdnads tvist, han är less på att göra b-action filmer och har inte sovit på ett tag. Det är så illa att vi får se honom förtvivlad rånandes ett postkontor. Detta är inte någon Kickboxer som vi möter, utan en sliten man. Men håller hela filmen?
Fortsätt läsa ‘Recension av "JCVD"’
Problemet med Watchmen är att det är svårt att bedöma den utifrån sina egna meriter. Filmen bygger på ett seriealbum, grafisk novell, av Alan Moore och är minst sagt kultförklarad. Den räknas som ett av 1900-talets 100 största litterära verk av brittiska Times. Inte heller förenklas saken av att Moore själv tagit helt avstånd från filmen då han anser att hans verk är ofilmbart. På internet har diskussionerna gått varma. Men Zack Snyder (mannen som regisserade 300) lyckas faktiskt i all väsentlighet klara av detta. Jag har inte läst orginalet, men känner till en del. Det första man kan säga är filmen är visuellt imponerande, precis som hans förra film. Den fångar en känsla av noir samtidigt som det är precis lagom over the top. Det snyggt och imponerande, vilket delvis kan bero på att Snyder använt sig av själva serien som storyboard, för att hålla sig torgen till seriens visuella stil. Ingen kan anklaga honom för att inte försöka.
Fortsätt läsa ‘Recension av "Watchmen"’
Det måste vara hårt att suttit som USAs president och det enda folk minns är att man var en som bröt mot lagen och fuskade. Givetvis handlar det om Richard Nixon och Watergate-skandalen. Nixon avgick visserligen som president men antydde aldrig att han skulle gjort något fel eller begått något brott. Filmen vinner nog på att man känner till vad som hände under denna period, och hur det påverkade folket. Där brast jag en del innan jag såg filmen. Filmen handlar dock inte om själva skandalen, utan om tv-intervjun mellan David Frost och Richard Nixon.
Fortsätt läsa ‘Recension av "Frost/Nixon"’
Pride and Glory är en polisfilm som utspelar sig i New York. Det kretsar främst kring en familj där bägge bröderna, deras pappa och deras svåger är poliser. De jagar personen som skjutit ihjäl 4 narkotikaspanare. Dock får snutarna på denna station gänget i The Shield att verka som scouter. Detta är en välspelad film som tar sig tid att förklara vissa delar, utan att det trycks upp i ansiktet på tittarna.
Fortsätt läsa ‘Recension av "Pride and Glory"’
Yes Man handlar, som namnet antyder, att säga ja. Jim Carrey spelar Carl Allen, en man som säger nej till allt och alla, tills han går på ett självhjälps/väckelsemöte och lovar att säga ja till allt, utan undantag. Det leder givetvis till en del komiska situationer men också till att Allen börjar säga ja till livet. Filmen bygger faktsikt på en sann historia som kände sig olycklig över att han inte vågade göra något så han bestämde sig för att göra allt han blev erbjuden. Jag har ingen aning vad det ledde till men i filmen så får man se tydliga positiva konsekvenser av hans handlingar.
Fortsätt läsa ‘Recension av Yes Man’
Ridley Scott återvänder till mellanöstern i denna film, Body of Lies. Den tidigare filmen, Kingdom of Heaven, utspelade sig under medeltiden och handlade om korsriddare. Den här utspelar sig i modern film men handlar också om korsriddare. Filmen handlar om jakten på en terrorist Al-Saleem och om kulturskillnaderna mellan USA och länder i mellanöstern. Det är ett gott hantverk och det är ett bra driv i filmen. Tyvärr finns det en del transportsträckor som man kunde minskat på och Scott lyckas inte hela vägen att skapa en nyansierad bild av världen.
Fortsätt läsa ‘Recension av Body of Lies’
Innan filmen visas, ungefär samtidigt som man blir ombed att stänga av mobilen, inte filma osv borde det komma upp en varningsskylt: Detta är en Scientologifilm, normala människor varnas. Det är nämligen lätt att tro att detta är en vanlig film men så är inte fallet. Knowing börjar dock bra. Nicholas Cage får tag på ett papper som skrevs för 50 år sedan av en dyster flicka som ser ut att vara tagen från en japansk skräck film eller tv-spel som FEAR. Pappret har legat i en förseglad behållare och består av en mängd siffror. Cage kommer efter en liten stund på att siffrorna visar på datum då tragedier inträffat och visar även hur många som dog i dem, saken är bara den att de skrevs innan tragedierna inträffade, och det finns tre datum kvar. Detta kan låta bra men det är det inte.
