Försoning (Atonement)

Egentligen borde någon annan skriva denna recension av Atonement, eller Försoning som den heter på svenska. Detta är ett romantiskt drama och jag har inte sett så många sådana. Får jag välja själv så ser jag gärna amerikanska blockbusters eller thrillers från Korea. Jag ser det mesta men vanligtvis inte romantiska filmer (det är fritt att dra slutsatser om min sociala status). Så jag har inte så många referenser att luta mig emot men det ska nog gå ändå. Jag kan börja med säga att jag tycker att det var en bra film. Den var välgjord och hade en hel del intressanta detaljer.

Först kan vi dock gå in på handlingen. Filmen tar sin början på den engelska landsbygden på sent 30-tal. Vi möter snabbt överklass familjen Tallis och en del andra. Briony Tallis är den som sätter i gång händelserna. Hon är en väldigt övermogen flicka med alldeles för livlig fantasi. Hennes syster, Cecilia, är om möjligt ännu mer uttråkad men hemligt förtjust i den unge trädgårdsmästaren Robbie Turner. Från sitt fönster ser dock Briony händelser som hon inte förstår utan misstolkar. Detta leder framemot falska anklagelser mot Turner som skickas ut i krig.

Filmen i sig är ganska långsam, det tar väldigt lång tid innan något egentligen händer. Detta förstärker dock känslan av tristress som karaktärerna har. Filmen handlar främst om karaktärerna och hur de är som personer. Här har man gjort väldigt bra val när valde skådespelare. Keira Knightley visar åter igen att hon är en väldigt duktig skådespelerska och inte bara ett vackert ansikte. Fast personligen skulle jag tycka att det vore intressant om hon gjorde fler roller som den i The Jacket och färre roller som inbegrep korsetter, fast det är ett annat ämne. Hon lyckas väl med att ser totalt likgiltig ut samtidigt som man annar att det finns en själ där. Även Saoirse Ronan gör ett fantastiskt jobb, hon ser till och med riktigt ond ut. James McAvoy gör ett bra jobb även om man får känslan av att han är modernare än 30-talet. Det kan bero på att han spelar en från arbetarklassen medan alla andra är från överklassen.

Så även om skådespelet imponerar, utan att direkt överraska, så är det scenografin och ljudet som lämnar störst avtryck. Det är bra miljöer och vinklar. Man lyckas skildra att krig är värdelöst. Även ljussättningen är intressant. Bäst är dock hur man låter ljudet från en skrivmaskin utgöra en stor del av musiken. Den fungerar i flera lager och betydelser. Detta gäller även för en del andra detaljer. Man får en känsla av att man kommer upptäcka nya saker om man ser den en gång till.

Som slutsats kan man säga att det är en bra film, den är Golden Globe-nominerad, men inte för alla. En kille bakom mig somnade och snarkade under visningen. Det är ingen lättsam film utan den rullar långsamt på. Det är först den sista halvan av filmen som det händer något. Jag är dock inte ledsen över att jag såg den. Så bli inte alltför panikslagen om någon föreslår att ni ska se den.
[ratings]

No related posts.