Mel Gibson är tillbaka framför kameran och då kan man ju påstå att förväntningarna är höga. De sänks inte precis av att det är Martin Campbell som regisserat. Det var han som gjorde både GoldenEye och Casino Royale, två riktigt bra Bond-filmer som bägge skakade liv i serien och hade en bra blandning av action och story. Allt detta, tillsammans med det faktum att filmen handlar om att Gibsons karaktär ser sin dotter mördas framför ögonen på honom och vill söka hämnd får en att tänka i banor att detta kommer bli något i stil med Taken eller Payback. Gör inte det.
Fastän alla bitar ovan pekar mot en snabb och hård hämndfilm så är detta mera en film i stil Manchurian Candidate, alltså en politisk thriller där man ganska snart vet eller vilka som är skyldiga. Så det handlar inte om en efter en ta hand om skurkar tills man kommer till bossen utan här måste man ta rävspel och media och politik till hjälp. Det går att göra bra och på en hög nivå men det verkar som att filmmakarna inte kan bestämma sig för vad de vill. För slagsmålen och våldet är brualt och ofta överraskande, men sen så tar den onödigt komplicerade handlingen vid igen.
Skådespelet däremot är det inget fel på. Danny Houston är riktigt bra som sliskig chef och Gibson gör sin roll bra, även om det börjar kännas som att han verkligen är ”to old for this shit”. Problemet ligger nog i att regissören även regisserade tv-serien som filmen bygger på, för ibland får man känslan av att man borde veta mer än man gör. Det kanske inte förklaras mer i serien och i så fall är manuset rörigt utan en legal ursäkt.
Nu har jag klagat ganska mycket på filmen, den är dock inte dålig. Men den är inte heller särskilt bra. Det kan gå bättre om man kommer in med rätt förväntningar, mera inställd på en drama/thriller än en action/thriller. Så spar pengarna och hyr den istället om du vill se denna.
Some secrets take us to the edge
Ja
Om
Nej
Relaterade poster:
0 Svar till “Recension av ”Edge of Darkness””