Man kan säga vad man vill om Jean-Claude Van Damme men i hans senaste film, JCVD (I huvudet på Van Damme), får man se en otrolig insats. Här spelar ”The muscles from Brussel” sig själv, som en sargad och trasig man. Han är i en vårdnads tvist, han är less på att göra b-action filmer och har inte sovit på ett tag. Det är så illa att vi får se honom förtvivlad rånandes ett postkontor. Detta är inte någon Kickboxer som vi möter, utan en sliten man. Men håller hela filmen?
Filmen är upplagd som så att först får man se en överblick över vad som händer. Sedan visas allt igen, men noggrannare, vilket gör att vissa delar som tidigare verkade peka åt ett håll, nu pekar åt ett annat. Det är egentligen ett ganska beprövat koncept. Det fungerar dock ganska bra, även om filmen inte blir så oförutsägbar som den gärna vill. Det finns visst vändningar men inte riktigt i den grad som man får känsla av att de vill göra. Det är lite av filmens problem, den vill vara en thriller och ett porträtt av en person.
Visuellt är filmen helt godkänd. De använder ett brungult filter för att sätta tonen, det funkar men blir lite mycekt ibland. Musiken är överlag bra.
Denna film kanske inte är någon verklig hit rent tekniskt sett, men som nämndes i inledningen är det skådespelet som gör filmen till något extra. Van Dammes insatts har nästintill jämställts med Heath Ledgers i The Dark Knight och jag är nog beredd på att hålla med. Han talar vid ett tillfälle om sina äktenskap och skilsmässor. Han berättar om sina drogproblem och känslan av att vara vilse. Det är väldigt gripande och känns på flera sätt mer äkta vad en dokumentär hade gjort. Detta om något gör filmen värd att se. Samt att han skojar om sin rival Steven Segal.
The biggest fight of his life.
No related posts.
0 Svar till “Recension av "JCVD"”